I kläm mellan stormakterna

Sverige i allians
Också Danmark och Sverige drogs in i kampen mellan Frankrike och Storbritannien, en kamp där det inte alltid var lätt att välja sida. När danskarna anslöt sig till ett förbund med Sverige, Ryssland och Preussen i protest mot att britterna ansåg sig ha rätten att visitera neutrala fartyg ledde det till att delar av den brittiska flottan dök upp utanför Köpenhamn. Det är omdiskuterat huruvida slaget som följde ska räknas till Nelsons segrar, men det ledde till att Danmark accepterade de brittiska kraven. När Danmark så småningom övergav överenskommelsen och allierade sig med Frankrike blev hämnden högst kännbar: Köpenhamn bombarderades och britterna lade beslag på hela den danska flottan.

Sveriges kung, Gustav IV Adolf, hatade Napoleon – inspirerad av Bibeln såg han den franske kejsaren som den förkroppsligade ondskan, som domedagens odjur. Den 31 oktober 1805 förklarade Sverige Frankrike krig, med stöd av en allians med Storbritannien, Österrike och Ryssland (tredje koalitionen) och ryska soldater landsattes i svenska Pommern. Det storpolitiska spelet skiftade dock fort och när kriget inte gick deras väg såg sig svenskarna tvingade att lämna Pommern åt sitt öde.

Tilsit
Ryssland bytte sida i och med Tilsitalliansen 1807 och än en gång kastades det europeiska storkriget om. Detta försatte Sverige i ett utsatt läge när ryssar och fransmän hösten 1807 krävde att Sverige skulle avbryta all handel med britterna, stänga alla hamnar och förklara Storbritannien krig. Annars skulle Frankrike och Ryssland förklara Sverige krig – något som snart också skedde. Nu var Sveriges ombud i Moskva ingen mindre än Curt von Stedingk och trots att Alexander intygade sina fredliga avsikter rapporterade han hem att han misstänkte att ett ryskt anfall planerades. Detta ledde dock inte till särskilt mycket åtgärder i Sverige, vilket underlättade det ryska anfallet.

Ryssarna går över gränsen
I februari 1808 gick tre ryska divisioner över gränsen vid Kymmene älv utan krigsförklaring. Försvaret längs med den finska gränsen bestod av högst 6 700 finländska soldater – ryssarna var 24 000 man. I Sverige fick man kännedom om kriget via den optiska telegrafen. Den finska armén påbörjade sin reträtt i enlighet med krigsplanen.

Till en början hade man visserligen en del framgångar, exempelvis vid Siikajoki och Revolax i april, men sammantaget gjordes ganska lite för att försvåra ryssarnas framryckning – något som kanske berodde på att man överskattade ryssarnas numerär. I mars kom också en krigsförklaring från Danmark. Sverige var nu i krig med Frankrike, Ryssland och Danmark-Norge.

Förlusten av Sveaborg
Så kom katastrofen: Sveaborg kapitulerade 6 maj 1808. Fästningen hade en garnison på 6 750 soldater och officerare, och mer än 700 kanoner. Dessutom fanns förnödenheter och ammunition som borde ha räckt fram tills dess att den svenska flottan hade kunnat undsätta fästningen när isarna gått upp. Kommendanten på Sveaborg, viceamiralen Carl Olof Cronstedt, agerade trots detta som om uppgiften var omöjlig. Inga utfall företogs mot ryssarna trots att dessa i början av belägringen var betydligt svagare än garnisonen. Efter en kort period av rysk beskjutning inledde Cronstedt förhandlingar med ryssarna, och kapitulerade. Vad som än låg bakom detta beslut så innebar det en katastrof för fortsättningen av kriget. Det naturliga brohuvudet på den finska kusten var borta.

Sveaborgs kapitulation var mycket omstridd redan när den ägde rum, och debatten fortsatte under 1800-talet. Några försvarade Cronstedts handlande, men fler fördömde det. En av dem som starkast kritiserade händelsen var poeten Ludvig Johan Runeberg, som skildrade finska kriget i diktverket Fänrik Ståls sägner. I en berömd dikt kommenterar fänrik Stål själv Cronstedts öde:

 

”Den, som förrått sitt land, han har,
ej ätt, ej stam, ej son, ej far”.

Runeberg valde att inte publicera den under sin livstid, men dikten spreds ändå och vann stor popularitet. I gamla upplagor av Fänrik Ståls sägner kan man finna insticksblad med dikten ”Sveaborg”.

Västfronten
Gustav IV Adolf bekymrade sig främst över fälttågen mot Danmark och försummade kriget i Finland. Han ville erövra Norge och tänkte sig även en invasion av danska Själland. Alltså fördelades de svenska styrkorna mot söder och väster: 7 000 man i Skåne, 14 000 mot norska gränsen och 2 000 i Norrland. De danska styrkorna i Norge var visserligen överlägsna men så otränade, illa rustade och hårt uppknutna till att försvara kusterna mot engelska angrepp att de inte på allvar kunde hota Västsverige. Befälhavare var den danske prinsen Christian August, som ett par år senare blev svensk tronkandidat några månader före sin död.

Den 13 april marscherade svenska armén in i Norge. De norska gränsposteringarna vek undan utan egentligt motstånd men offensiven gick snart i baklås och man inväntade engelska förstärkningar. En flotta med 11 000 man anlände också, men Gustav IV Adolfs diplomatiska klumpighet och det engelska befälets kritiska inställning till Sverige fick som resultat att soldaterna inte ens steg i land. Svenskarna gjorde ett nytt infall med några mindre sammandrabbningar i Norge framåt sommaren, därefter frös verksamheten fast i vinterkylan. I mars 1809 avsattes svenske kungen, Christian August fick och lockades av sitt anbud att bli efterträdare, men tvingades i juli 1809 motvilligt leda sina norska styrkor över gränsen till Jämtland. Ett sista anfall som snart pressades tillbaka. Därmed var det småskaliga kriget över och freden i december innebar inga gränsförändringar.

Skidlöpare
I striderna mot både norrmän och ryssar organiserades skidlöparförband. Såväl manskap som officerare hämtades från indelningsverkets trupper utmed västra och östra riksgränsen – eftersom ”dessa regementens soldater äro starka karlar, säkra skyttar, i allmänhet böjlige och läraktige, samt derjemte ifrån yngre åren vane vid ett strängt lefnadssätt, och att på skidor genomvandra skogarna”. På sommaren gjorde de tjänst som jägarsoldater och på vintrarna som skidlöpare.

Anfallet som aldrig blev av
I mars 1808 förberedde danska, franska och spanska trupper ett angrepp mot Skåne. Anfallet skulle ledas av franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte, mannen som flera år senare skulle lyckas där Christian August gick bet. Angreppsplanerna smulades sönder av den engelska flottan. En brittisk eskader under amiral Hyde Parkers hade övervintrat utanför Göteborg 1807–1808. Den gick ut tidigt på våren lagom för att lägga sig i vägen för det dansk-franska anfallet. Ett för Sverige lägligt uppror i Spanien tvingade också Napoleon att i stället vända blicken söderut.


Referens
Armémuseums katalog om utställningen ”Sveriges sista stora krig”. Författare Anna Maria Forssberg och Anders Åborg. Ansvarig utgivare Staffan Forsell.