Kriget i Finland 1808-1809

Kriget i Finland
Under våren 1808 mötte ryssarna ett visst motstånd. I Savolax ryckte cirka 1 500 man fram anförda av generalmajoren Johan August Sandels. I slaget vid Pulkkila i början av maj oskadliggjordes en styrka med 250 ryssar. Tillsammans med finska gerillabönder ägnade man sig därefter framgångsrikt åt att förstöra ryska förråd och försörjningslinjer. Man återtog staden Kuopio, men förlorade den igen efter några veckor. Isen mellan Stockholm och Finland hade nu gått upp men trots detta anlände mycket blygsamma svenska förstärkningar. Generalmajor von Vegesack seglade först i juni från Stockholm mot Åbo med 2 000 soldater. Tillsammans med den svenska skärgårdsflottan landsteg trupperna den 19 juni vid Lemo nära Åbo, men efter en lång strid tvingades soldaterna rädda sig ombord redan dagen efter. Ännu en liten landsättning skedde vid Vasa den 24 juni. Trots att landstigningarna var tämligen misslyckade pressade de ryssarna att avsätta trupper för att hindra nya försök och sinkade därmed den ryska framgången något.

Oravais blodiga dag
Framemot hösten började den ryska övermakten ta ut sin rätt. Militärt var kriget egentligen redan avgjort – slaget vid Oravais blev den sista desperata ansträngningen att hejda angriparna. Det blev dessvärre blodbadet som bekräftade de svenska bakslagen. Ryssarna fick ständigt nya förstärkningar i de kritiska ögonblicken, svenska armén tvingades till ännu en av sina reträtter och lämnade på slagfältet efter sig en dryg tiondel av sin sammanlagda styrka. Vissa inledande framgångar några dagar före huvudslaget fick ögonvittnet Carl Johan Ljunggren att utbrista:

”Jag hade ändteligen fått vara med i en allvarlig strid – det så länge efterlängtade målet för mina önskningar!”
 
Efter slaget summerade den unge fänriken:

”Sålunda ändades, efter 14 timmars blodigt fäktande, träffningen vid Oravais, den mest mördande, den längsta under hela finska kriget […] Det gulnade gräset var på många ställen, i ordets bokstafliga mening, dränkt i blod, och trasor af blodstänkta kläder eller linne lågo kringströdda öfver allt bland bitar af patronpapper, remtyg och skräp af alla slag. Gärdesgårdarna hade försvunnit, träden voro sönderspillrade – ja, själfva marken bar vittne om den allmänna förödelsen genom den revolution kanonkulorna, och förnämligast kartescherna, i densamma åstadkommit.”

Civilbefolkningen
I de erövrade områdena genomförde den ryska överhögheten nyordningen med jämförelsevis återhållsamma metoder. Den skoningslösa plundringen från stora ofredens tid upprepades inte och soldaterna fick ständiga order om att upprätthålla disciplinen. Budskapet till befolkningen löd att allt skulle bli som förr om alla fogade sig och höll sig lugna. Livegenskap skulle inte införas i Finland och inte heller skulle invånarna tvingas omfatta den ortodoxa tron. Gamla lagar och privilegier skulle bevaras. Befolkningen skulle till och med få ersättning för det som rysk militär tog: ”Hvad till truppernas underhåll och förfriskning nödigt tarfvas, skall promt och bar betalas; hvarje lefverantz i öfverenskommelse med våra och landets commissarier” – men detta kom inte alltid att realiseras. De nya makthavarna försökte så snabbt som möjligt få finländarna att svära tro- och huldhetseder vilket lyckades bäst i södra Finland där de högre samhällsgrupperna snart anpassade sig till den nya ordningen. Allmogen var mindre lättövertalad. I de fall där bönderna mötte skjutsningar, inkvarteringar och indrivningar med uppror och gerillakrig blev straffen hårda.

Bonderesningar
Gustav IV Adolf satte stor tilltro till att bonderesningar skulle hindra ryssarnas framfart. Dessa blev aldrig så omfattande som kungen hoppats på – allmogen hade alltför begränsade resurser för att kunna möta de betydligt bättre rustade ryska soldaterna. Ändå bör motståndet som den ryska invasionen väckte hos bondebefolkningen lyftas fram. Under hela sommaren och långt in på hösten 1808 gäckade exempelvis bönderna från Pielis och Nurmes kyrkbyar de ryska försöken att ta över deras bygder. Deras aktiva motstånd, som de bland annat organiserade med hjälp av kyrkbåtarna, fick ryssarna att tro att det rörde sig om reguljära förband – de blev förvånade när de upptäckte att det rörde sig om ”bondhopar”.

I ett europeiskt perspektiv var resningarna inte alls ovanliga. Liknande revolter förekom under Napoleonkrigen också i Spanien, Preussen och Tyrolen mot den franska ockupationen. Men hur ska motståndet tolkas? Som nationalism, eller rojalism, eller något annat? Visst kan de ha kopplingar till en spirande känsla av samhörighet med fäderneslandet, men det rör sig inte om någon nationalism i modern bemärkelse. Snarare handlade det om självförsvar, om att värna den egna hemtrakten. Det är betecknande att de karelska bönderna inte ville ansluta sig till de reguljära styrkorna. Resningarna kan också ses som en protest mot överhetens svek som svor den ryska eden och gav upp alltför lätt.

Fridsam ockupation av Gotland
Den 22 april 1808 landsteg en rysk kontingent, omkring 1 800 man, på Gotland. Ett allmogeuppbåd stod redo att bekämpa inkräktarna men det hela avstyrdes av representanter för Visby stad som hävdade att motstånd bara skulle innebära meningslös förödelse. Ryssarna tågade lugnt in i Visby där konteramiralen Bodisco proklamerade Gotland som ryskt område ”för all evig framtid”. Tre veckor senare upphörde den ryska framtiden när en överlägsen svensk styrka helt utan våldsamheter tvingade ryssarna att kapitulera och lämna all utrustning mot att få fri lejd hem igen. ”Att ett land helt inkräktas och återlämnas utan att ett enda fientligt skott lossas eller en enda droppe blod spilles, är väl någonting högst oerhört”, anmärkte gotlänningen G Alfvgren i en betraktelse 40 år senare.

Ryskt misslyckande på Åland
Inte heller på Åland slog den första ryska landstigningen väl ut. I början av april besatte ryska trupper flera öar men greps egendomligt nog av panik när islossningen började. De gick hårt åt civilbefolkningen och beslagtog böndernas båtar, vilket bara resulterade i ett uppror samtidigt som en mindre svensk flottstyrka nådde fram. Allmogen befriade med flottstyrkans hjälp de åländska öarna och tog utan alltför mycket vapenskrammel de ryska trupperna tillfånga. Den 11 maj var ryssarna oskadliggjorda – men det var bara en fråga om tid innan de skulle återvända.

Lantvärnet
Den reguljära, indelta armén var i stort behov av förstärkning och en första förordning om att upprätta ett lantvärn kom i mars 1808. Med inspiration från de franska värnpliktiga massarméerna kommenderades ”alla ogifta och med friska lemmar försedda ynglingar mellan 18 och 25 års ålder … att för fosterlandets frälsning till vapen gripa”. Så många gick inte att utrusta, Finland och många yrkesgrupper befriades från skyldigheten, men var femte man, det vill säga runt 30 500 soldater, skickades till Finland. Lantvärnsmännen användes huvudsakligen i skärgårdsflottan och mindre till garnisoner och bevakning, som tanken först var, för att få loss de ordinarie trupperna. Lantvärnet fick nöja sig med usel utrustning, drabbades hårt av strapatserna och 6 000 kom aldrig hem eller kom hem för att dö. De tunga erfarenheterna av lantvärnet i Finland bidrog senare till att bönderna misstänksamt bromsade ansatser till gemensam utskrivning vilket i sin tur fördröjde den allmänna värnpliktens införande i Sverige.

Växande missnöje
Den ständiga baklängesmarschen prövade också manskapets stridsmoral hårt. I svenska armén var det många som tyckte att händelserna sommaren 1808 inte alls hängde ihop. Soldaterna tvingades ständigt dra sig tillbaka utan att behöva utstå några egentliga nederlag. I en visa från 1809 häcklades överbefälhavaren Wilhelm Mauritz Klingspor:
”Man gick när man borde stå stilla;
Man stadnade när man borde gå;
Man segrade alltid – men illa;
Ty baklänges gick det ändå.”
Tidigt hade det också cirkulerat nedsättande berättelser om Gustav IV Adolf. Hans levnadsvanor blev föremål för löje: ”om konungens levnadssätt i Stralsund, vet man, att han ej gör ringaste utan blott går och speglar sig, klädd som Carl XII, deklamerar och talar för sig sjelf”, antecknade exempelvis blivande justitiekanslern Hans Gabriel Trolle Wachtmeister i sin dagbok den 26 augusti 1807. Kungens välkända intresse för hur armén skulle vara klädd tog sig ibland besynnerliga uttryck och i januari 1809 skrev ryttmästare Möllersvärd i dagboken att ”flata stodo vi där, då öfverste Nyberg uppläste Hans Majestäts nådiga skrifvelse, det officerarne under vinterkampanjen kring Torneå ägde tillstånd bruka opudrat hår”. Påbudet stod i bjärt kontrast till det stora armodet i armén.

Statskupp och ny regeringsform
Under vintern 1809 cirkulerade rykten om att Alexander och Napoleon planerade att stycka Sverige i två delar. Kungens bristande handlingskraft upplevdes som alltmer besvärande och missnöjet med honom växte. Västra armén under generalmajoren Adlersparres ledning revolterade i mars 1809 och marscherade mot Stockholm. En tryckt proklamation cirkulerade som slog fast att ”ett stort antal krigsmän hafva gripit till vapen, för att nalkas hufvudstaden och återgifva fred åt vårt gemensamma, nu olyckliga, styckade, döende, Fädernesland”. Kungen vägrade först tro att revolten ägt rum. När han senare ville förena sig med södra armén arresterades han. Han försökte fly, men övermannades. Kuppen blev oblodig.

Den avsatte monarkens farbror hertig Karl tog omedelbart över regeringen, han skulle senare krönas till Karl XIII. Mycket tyder på att han var informerad i förväg. Riksdagen inkallades och anhållanden om vapenvila skickades till Danmark, Ryssland och Frankrike. Kanske går det att spåra ett visst inflytande från upplysningen i händelserna. Ord som ”svenska folket” och ”medborgare” kom till användning när en ny regeringsform antogs 1809.

Det stora återtåget
Fruktansvärda förhållanden rådde när den svensk-finska armén på hösten 1808 inledde den långa marschen bakåt. Många av soldaterna var klädda i trasor och det rådde brist på allt. Stilleståndet i Lohteå 29 september kom som en lättnad. Stilleståndet sades upp en knapp månad senare, men ett nytt tecknades den 19 november. Den 13 december lämnade det svenska förbandet finsk jord.

Reträtten från Åland
Ryssarna anföll i mars 1809 Sverige på tre olika fronter: först mot Åland, sedan över Kvarken mot Umeå och slutligen över Torneå mot Kalix. För den nytillträdda regeringen var läget utomordentligt hotfullt och ett skräckscenario var att ryssarna skulle kunna nå Stockholm via Åland eftersom isen fortfarande höll. Den svenska ledningen beordrade utrymning av Åland och att öarna i skärgården skulle brännas. Ödeläggelsen förde med sig svåra umbäranden för befolkningen och det är tveksamt om den var befogad – särskilt som man inte lyckades värja öarna mot ryssarna.

Generalmajoren Georg Carl von Döbeln som ledde försvaret av Åland ansåg att företaget var chanslöst mot den numerärt överlägsna fienden. Han förhandlade och förhalade och planerade i hemlighet återtåget för de 6 000 soldaterna. Marschen bakåt över isen började klockan 4 på morgonen den 17 mars – ryssarna gjorde allt för att störa reträtten. En dryg fjärdedel av den svenska armén gick förlorad till följd av strider, köld och tillfångataganden men fördelningens huvuddel var räddad. En mindre rysk styrka förföljde ända fram till Grisslehamn och angrep där de svenska posteringarna.

Stridsmoralen på den svenska sidan dalade alltmer. För att avvärja hotet mot Stockholm satte Döbeln igång en ganska lyckosam förhandlingskarusell. Döbeln skrev till ryssarna att hertig Karl ville avsluta kriget under förutsättning att inga trupper satte sin fot på Sveriges fastland. Mycket tyder på att just ett sådant fredsförslag var efterlängtat på den ryska sidan. Bland militärerna fanns stora tvivel inför att fortsätta kriget mot Sverige, och en rädsla att bli strandsatt på svenska fastlandet om isen skulle gå upp. Döbelns förhandlingar ledde till att trupperna började dra sig tillbaka. När det så småningom gick upp för ryssarna att Döbeln egentligen inte haft befogenheter att föra fredsförhandlingar ilskande de till men då var det så dags: reträtten var redan ett faktum.

Kriget kommer till Västerbotten
Längst upp i norr började ryssarna sin framryckning den 23 mars 1809. Generalmajor Gripenberg ledde det svenska försvaret men undertecknade snart konventionen i Kalix som innebar att de tre svenska brigaderna lade ner sina vapen. De sista större finska förbanden i svenska armén överräckte sina fanor och vapen till ryssarna i Kemi mot slutet av mars. I mitten av maj nådde ryssarna Skellefteå som kapitulerade och snart intogs även Umeå.
Ryssarna brottades med tilltagande underhållsproblem och i augusti genomfördes en svensk landstigning i ryggen på ryssarna, några mil norr om Umeå. För att slå sig ut ur en hotande omringning anföll den ryske befälhavaren den svenska landstigningsstyrkan vid Sävar, 20 km norr om Umeå. Striden blir blodig och på svensk sida uppgår förlusterna till nästan 900 man, varav ca 390 döda. Ryssarna förlorar 1600 man, varav ca 600 döda. Den svenska styrkan retirerar på landstidningsplatsen vid Ratans hamn och går ombord på sina fartyg. Vid en strid där stupade sammanlagt 150 man, men ryssarna retirerar norrut mot Torneå.

Kvinnor i armén?
I huvudsak har krig och organiserat dödande varit en manlig angelägenhet. Kvinnorna har funnits vid sidan av, ofta som offer men även som aktiva inom arméföljet, ibland också som stridande. Forna tiders härar kunde ha en svans av civila som många gånger vida översteg antalet soldater. Marketenterskor som försåg de stridande med mat, brännvin och allehanda förnödenheter finns det många berättelser om. Faktum är att finska kriget nog är allra mest känt genom en rent skönlitterär figur, marketenterskan Lotta Svärd i Runebergs Fänrik Ståls sägner, åtminstone för en äldre generation historieintresserade. I verkligheten fanns inga marketenterskor under finska kriget. Underhållet i de svensk-finska förbanden sköttes av krigskommissariatet, en med tiden allt omöjligare uppgift. Däremot finns det belagt att soldathustrur följde sina män i fält. Troligtvis fanns även kvinnor som bedrev handel med militären. I finska kriget deltog en kvinna vars namn är okänt. Det var hustrun till soldaten Servenius som deltog i slagen vid Sävar och Ratan iförd manskläder, fast besluten att ”liva och dö vid sin mans sida”. I striderna hade hon utmärkt sig genom att samla ihop fiendens ammunition och dela ut den bland mannens kamrater. Kvinnor förklädda till män dyker upp lite varstans i krigshistorien – drivna av äventyrslystnad, frihetsbegär, nya yrkesmöjligheter, pengar eller kärlek.


Referens
Armémuseums katalog om utställningen ”Sveriges sista stora krig”. Författare Anna Maria Forssberg och Anders Åborg. Ansvarig utgivare Staffan Forsell.