Fred

Tre freder
Fred slöts med Ryssland i Fredrikshamn den 17 september 1809. Sverige avträdde Finland och en del av det egentliga Sverige, från finska gränsen till Torneå och Muonio älvar. Sverige och Danmark slöt fred i Jönköping utan landavträdelser den 10 december 1809. Fred slöts med Frankrike 6 januari 1810 i Paris. Sverige behövde inte avstå något territorium, men tvingades in i det så kallade kontinentalsystemet, det vill säga en handelsblockad mot England. Detta var ett stort ekonomisk avbräck för Sverige, eftersom England var en av rikets viktigaste handelspartner.

Finland under rysk överhöghet
För de segrande ryssarna började nu förändringen av Finland från ockupationsområde till att bli en rysk provins. Den svenska förvaltningen och prästerskapet stannade. En stor del av de högre samhällsklasserna samarbetade med ryssarna, antagligen för att man tyckte att det ledde till minst skada för landet, men också för att vinna egna fördelar. För den ryska pacificeringsprocessen var det av yttersta vikt att tjänstemännen och prästerna var kvar. Det finns dock undantag: landshövdingen Wibelius kämpade för befolkningens rättigheter och har fått en heroiserande dikt av Runeberg.
Tsar Alexander ville träffa en folkdeputation, och detta skedde i slutet av november 1808. Deputationen framförde att den inte såg sig som en folkrepresentation och krävde att en lantdag i enlighet med svensk lag och praxis skulle sammankallas snarast som möjligt. Så skedde också i Borgå i slutet av mars 1809 och där svor ständerna kejsaren trohet.

Sverige och de fortsatta Napoleonkrigen
De stora framgångarna för Napoleons jättearméer vändes så småningom till nederlag. 600 000 man tågade in i Ryssland 1812. Knappt 100 000 återvände, resten dukade under för sjukdomar, svält, köld, krigsskador och andra umbäranden. Kejsaren tappade inte modet för det utan rustade snabbt en ny krigshär som kastades in i striderna i Tyskland.

I Sverige utsågs den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte till tronföljare efter den barnlöse Karl XIII och fick adoptivnamnet Karl Johan. Han tog snart kontroll över utrikespolitiken och styrde den i nya banor. Hans uppfattning var att Napoleon till slut skulle förlora spelet. För att skrämma Sverige till lydnad marscherade franska styrkor in i svenska Pommern i januari 1812. Tvärt emot kejsarens intentioner antog hans avfällige marskalk utmaningen. I och med att Danmark var allierat med Frankrike öppnade detta också för ett eventuellt erövrande av Norge, något man hade börjat fundera på i Sverige.

Urladdning i Leipzig
Den 23 augusti 1813 mötte den så kallade Nordarmén bestående framförallt av preussare under Karl Johans ledning en fransk armé vid Gross Beeren. Endast det svenska artilleriet deltog i slaget. Carl von Cardell, preussisk officer i svensk tjänst, ledde själv det ridande artilleri som han utvecklat. Svenskarna utgjorde 30 000 av Nordarméns 155 000 man, av vilka drygt hälften aldrig hamnade i fältarmén utan i fästningsförsvaren. Nordarmén hindrade Napoleon att erövra Berlin innan den stora sammandragningen av uppemot en halv miljon soldater nådde sin urladdning den 18 och 19 oktober vid Leipzig. Slaget blev hårresande blodigt och bland de fåtaliga svenskar som drogs in i de våldsamma gatustriderna under stormningen av Leipzig återfanns ingen mindre än Carl Johan Ljunggren, veteranen från finska kriget. Han råkade illa ut i kulregnet, segnade ner på gatstenarna men plockades upp och togs om hand: ”Det lefrade blodet hade fäst kläderna så väl intill kroppen, att man måste sprätta sönder en del, för att råka på skinnet. Kulan hade gått in i venstra axelbladets undra kant, krossat benet, men var icke utgången”. De svenska förlusterna på 215 man var minst sagt blygsamma jämfört med de 70 000 slaktoffer och 50 000 skadskjutna som denna historiens största drabbning före 1900-talet krävde. Kronprins Karl Johan sparade uppenbarligen sina svenska trupper.

I stället satsade kronprinsen nu på strider med danskarna för att ha en chans att vinna Norge. I december stod ett slag med danskarna vid Bornhöft och strax därefter slöts stillestånd. I januari 1814 avsade sig Danmark Norge till Sverige.

Ett dramatiskt slut
Till följd av de stora militära nederlagen abdikerade Napoleon våren 1814 och blev guvernör på Elba. Ätten Bourbon återinsattes på den franska tronen genom Ludvig XVIII. Samtidigt växte missnöjet i Danmark och Norge – den danske prinsen Christian Fredrik vägrade acceptera att Norge skulle övergå till Sverige och valdes till norsk kung 17 maj 1814. Från svensk sida försökte man förhandla, men inledde sedan ett fälttåg mot Norge. Norrmännen nådde några militära segrar men kunde i längden inte stå emot de svenska vapnen. Den 4 november 1814 ingicks en union mellan Sverige och Norge, och Karl XIII valdes samma dag till Norges kung.

Tillvaron på Elba blev alltför långtråkig för en man som haft Europa för sina fötter. När Napoleon nåddes om rykten om folkligt missnöje i Frankrike fick han en anledning att återvända. Han vann stöd hos många soldater och lyckades återta makten utan blodspillan. De allierade samlade enorma styrkor för att krossa Napoleon en gång för alla. Slaget vid Waterloo blev hans sista förödande nederlag och efter det flyttades han som fånge till ön S:t Helena.

Ett nytt Europa
Efter Napoleons fall kunde också förhandlingarna vid Wienkongressen föras till sitt slut. Tanken om en europeisk maktbalans kom återigen att stå i centrum och kartan ritades om radikalt. Det nya makt- och säkerhetssystemet kom att gälla fram till första världskrigets utbrott. Men det var inte bara kartan som var ny. Ur Napoleonkrigen steg ett nytt Europa fram. I detta Europa var tankarna om medborgarskap och likhet inför lagen etablerade, ideal som emellertid inte alltid satte spår i verkligheten. I upplysningens spår följde också en diskussion om kvinnans rättigheter – även om det skulle dröja till 1900-talet innan idéerna realiserades. Industrierna spred snart sin rök över hela kontinenten och konsumtionen ökade. Priserna på varor som underkläder och tidningar sjönk. Medelklassen växte, men också skarorna av lågavlönade industriarbetare. 1800-talet blev en kamp för politiskt inflytande för alla grupper i samhället, där också nyfödd nationalism kom att spela en helt ny roll.

I Norden skulle det dröja innan industrialiseringen fick något genomslag, men medborgartanken återspeglas i den svenska författningen från 1809. Förlusten av Finland var en katastrof för Sverige, men innebar kanske en strategisk fördel på längre sikt. Hade Sverige sluppit krig i nästan 200 år om Sverige och Finland fortfarande suttit ihop?

Napoleonkrigen var slut. Napoleon själv satt som fånge på S:t Helena, medan hans marskalk Jean Baptiste Bernadotte väntade på att tillträda Sveriges tron. Gustav IV Adolf förde en flackande tillvaro i Europa under namnet ”överste Gustavsson” och Stedingk utsågs till kansler vid Krigsakademin i Sverige. Och runtom i Europas jordar låg hundratusentals soldater som betalat med sina liv.


Referens
Armémuseums katalog om utställningen ”Sveriges sista stora krig”. Författare Anna Maria Forssberg och Anders Åborg. Ansvarig utgivare Staffan Forsell.